En missuppfattning som finns bland allmänheten är att sjukvården inte ger massagebehandling. Oftast tänker man då på den offentligt skattefinansierad sjukvården (oberoende om den drivs i offentlig eller i privat regi) och det kan i och för sig stämma att massage ytterst sällan ges av vårdgivare även om de har viss utbildning i massage och borde kunna ge denna behandling.
Det är däremot en stor missuppfattning att tro att bara för att man är spänd i musklerna så är massage den enda eller bästa metoden för att behandla detta. Det finns en mängd olika behandlingsmetoder för att normalisera musklernas spänningstillstånd. Om vi utesluter läkemedelsbehandling som också är ett alternativ kan det ur ett rehabiliteringsperspektiv vara olika passiva behandlingsmetoder, rådgivning om ergonomi och egenvård men även aktiva metoder med inriktning av kroppskännedom och avslappning.
Inte allt för sällan hör jag patienter som har blivit av rekommenderade andra vårdgivare massage för att de är spända i. Det kan ibland vara vårdgivare som psykologer som inte ens arbetar med funktionsstörningar i muskler men även vårdgivare som är specialiserade på rörelseapparatens besvär.
Nackdelen med att nämna för en patient att han eller hon behöver massage för deras muskelspänningar blir att patienten ibland bara söker det och inte är öppen för att andra såväl manuella metoder (utöver massage), nålbehandling, ergonomisk rådgivning eller rehabiliteringsinsatser kan till och med vara att föredra.
Jag hoppas att fler inom vården tänker på vad som sägs till patienter och att man istället säger ”du kan söka dig till en vårdgivare eller terapeut som är inriktad på att arbeta med muskelspänningar så får de göra sin medicinska bedömning om vad som kan göras för att reducera muskelspänningar”.
Malmö den 25 april 2019
David Aston
Leg. Sjukgymnast